Jag testade Jolla Phone för första gången – och det fick mig att tänka på renoveringen av Göteborgs stadsbibliotek.

Miranda holding the Jolla Phone 2026 in left hand. Showing Friprogramvarusyndikatets Peertube platform with channel for our videos in Gecko ESR v115 web browser.

Släppet av Jollas nya telefon är en av de stora FLOSS-snackisarna i år. Många har varit taggade på en telefon som inte spionerar på sina användare och vars operativsystem bygger på fri programvara. Samtidigt har det funnits de som varit skeptiska till att gå över från ett operativsystem till ett annat. Personligen har jag tillhört båda kategorierna. Under mina år med smarttelefon har jag alltid använt mig av samma operativsystem, helt enkelt för att det har känts enklast. Jag har aldrig varit en särskilt teknisk person och mitt val av telefon har reflekterat detta. Samtidigt har jag under de senaste åren fått upp ögonen för fria programvaror och problemen med de proprietära jättarna som dominerar teknikbranschen. När jag via mitt jobb på FPS fick möjligheten att testa en Jolla-telefon kändes det som rätt väg framåt, även om jag förväntade mig en viss uppförsbacke.

Det första intrycket var övervägande positivt. Mobilen kommer i en snygg förpackning och känns bra att hålla i handen. Jag hade först problem med att få mitt SIM-kort att funka, men efter att jag gått in på mobilt nätverk i inställningar och aktiverat min operatör så funkade det fint. Att få igång Wi-Fi funkade smidigt både med och utan SIM-kort i. Det som tog upp mest tid initialt var att bekanta mig med gesterna för att navigera telefonen, vilket skilde sig en del från det jag är van vid. När man startar igång telefonen för första gången får man en snabb genomgång av de viktigaste gesterna. Därefter finns appen ”självstudie” som jag har återvänt till ett flertal gånger för att fräscha upp minnet. En av de mer kluriga rörelserna att lära sig är den för skärmavbild, som man gör genom att trycka in båda volymknapparna samtidigt. Det tog några dagar innan jag började känna mig bekväm med att hantera telefonen, men därefter har det inte varit några problem.

Det finns en handfull förinstallerade appar på telefonen när man köper den. Sammantaget så funkar alla bra, men för mig som inte använt Sailfish OS innan krävdes det en liten omställningsperiod för att kunna navigera självsäkert i vissa av dem. Den förinställda sökmotorn i webbläsaren är Ecosia, som dessvärre inte är byggd på fri programvara, men som ska vara ett grönare alternativ till andra proprietära sökmotorer. I Jolla store kan man ladda ner appar som är anpassade för Sailfish OS. Tyvärr är utbudet i nuläget inte särskilt stort och många av de appar jag brukar använda mig av är inte tillgängliga där. Jag blev tipsad att ladda ner Aurora store som ett komplement till Jollas egna appbutik. Därifrån kunde jag ladda ner android-appar som går att köras i Sailfish OS.

En av de stora knäckfrågorna med att byta till Sailfish OS har varit huruvida det går att få till ett giltigt certifikat för e-legitimation på telefonen. Till min stora lättnad var detta förvånansvärt smidigt. Jag laddade ner BankID från Aurora Store och valde hög precisionspositionering i Plasttjänster. Därefter var det bara att följa samma steg som för andra operativsystem.

Jag har funderat en del på hur jag bäst kan beskriva känslan av att gå över till en Jolla-telefon. Det närmaste jag kommer är detta: det påminner mig om renoveringen av Göteborgs stadsbibliotek. Under 2010-talet genomgick stadsbiblioteket i Göteborg en omfattande renovering. När de öppnade upp för besökare igen var en stor del av den interna strukturen annorlunda. För en person uppvuxen med det gamla biblioteket tog det ett tag att känna sig hemma i de nyrenoverade lokalerna. Vissa detaljer var lika, men samtidigt hade tillräckligt mycket förändrats för att platsen skulle kännas obekant. Avdelningar hade bytt plats och böcker flyttat från en våning till en annan. Caféet som tidigare legat i bibliotekets källarvåning fanns nu två trappor upp och hade fått en inglasad balkong. Det kändes onaturligt i början och gjorde mig akut medveten om min egen kropp i relation till omgivningen. Det gick inte längre att röra sig genom biblioteket på autopilot, utan jag behövde aktivt använda mina sinnen (läsa skyltar eller fråga en bibliotekarie) för att kunna hitta det jag sökte. Känslan var som starkast första gången jag var inne i biblioteket efter renoveringen och blev sedan svagare för varje nytt besök. Efter ett tag blev den nya planlösningen det normala. Det var också först då som det var möjligt för mig att kunna uppskatta alla de sätt platsen hade förbättrats på.

En telefon är inte en plats, men det är ett objekt vi kan känna oss mer eller mindre hemma med. Att byta operativsystem kan ofta göra saker mer komplicerade i början, men ibland är det värt att offra en viss bekvämlighet för att få det som långsiktigt tjänar oss bättre.